Innergården i vuxenkaoset

Just nu ligger jag i sängen och lyssnar på fredagspodden, läser lite blogginlägg och tänker på veckan som kommer. Jag är nervig, men förväntansfull. Nervös och nojig över dom kommande tre månaderna av heltidsjobbande som skolfotograf. Hjälp! *andas*

Inatt låg jag och hade så himla svårt att sova. Varför känns det som att så fort en börjar bli vuxen, tvingas in i det här jobbiga, läskiga, pressade vuxenkaoset? Varför ska man utsätta sig för läskiga jobb- och sociala situationer? Varför känns det som något påtvingat och obligatoriskt att \”backpacka ensam djupt i asiens berg/skogar/insert valfri främmande plats\”. Jag vill fasen inte resa själv, vad får jag ut av det, förutom mina egna förvirrade tankar som kommer oavsett var jag befinner mig. Rädsla att bli kidnappad, rånad eller dylikt bara för att en ej har samma självsäkerhet som bara en enda person till ger. Städer är fan läskiga och jag tänker inte resa själv bara för att det känns som någon man \”måste\” göra. Jag orkar inga fler måsten, borden och vuxna grejer, jag har tillräckligt många redan.

Jag gick på en pokénad i stan, och sprang på den här fantastiska innergård. Älskar att hitta såna här ställen. Det är som små hemligheter mitt inne i stan, där man aldrig skulle leta annars. Jag tänkte att jag ska trycka upp tygkassar, mobilskal eller tavlor med den sista bilden. Tror det skulle bli fint 🙂