Jag saknar AFUK

Kolla på detta, hur kan jag inte sakna det? Hänga uppochner, i luften, skitont i låret men ändå så jävla glad att jag faktiskt hänger kvar. Minns känslorna i tricken och det kniper till i magen varje gång jag tänker mig tanken som om jag skulle få göra dom igen.

Det är knäppt hur ångest funkar, hur jag så många dagar inte ville vara där. Inte ville träna varje dag och bara ville hem. Som ett mörkt hål. Men sen kommer längtan tillbaka krypande ändå. Längtan efter känslan jag får av att träna i luften, när det är läskigt och med pushande av gränser för vad jag vågar och inte.

Jag vet bara att jag är så jävla stolt och asglad när jag vågar.