Det kanske är bra att du försvinner nu

Hur vilse är du? Jag blir rädd när jag inte känner igen dig längre.

Du rör dig som andra, pratar som andra, smälter ihop med andra och deras sätt att vara, svara, existera.

Känner du dom? Du tror att du känner dom. Du tror att de känner dig. Du tror att de hjälpte dig. Genom skit. Genom känslor och sånt. Men svaret är nej. Du vet inte vad de gjort, vilka de är och vad de har tagit sig friheten att göra.

Du känner dom inte. Och om du kände de som jag så hade du inte velat känns dom. Jag lovar.

Och svär. Över dig och vad du sa till mig. Att du inte ville känna mig. När du alltid sagt att du finns där. På samma ställe där jag är. För att vi alltid kommer vara där. Men du var falsk. Genom allt. Tänk att det tillslut är här vi står, du och jag, och det kommer fram att det faktiskt inte var jag som var skit. Det var du.

Det känns skönt ändå. Hej då.