Author: Vega

Hemma i det mindre snöiga Stockholm. Känna ändå helt okej för här har jag ju Vera och Paulina, och dom tycker jag om.
Och även fast min hjärna tror att jag fortfarande är kvar i lilla landet K, så blir det här nig bra ändå.

Det sitter någon i min mage och petar mig där det är som kittligast. Det är mysigt, och livet känns fint. Och sådär lagom töntigt. Men det är okej.

+ jag har vart på arbetsintervju, och den kändes bra och det verkade vara ett härligt ställe!
+ räknar dagarna till Bali. Vill typ snart börja packa.
+ fått massa fin musik att lyssna på, bl.a. det som inlägget heter.
+ min mobil har kommit. Känner hur batteristressen bara rinner av mig. Puh.
+ vill ha massa roliga planer från och med februari, behöver vår-pepp!!

Att göra imorgon:

Handla svarta jeans, dricka kaffe med P, slå in presentkalender, hämta barn och sminka på mig nyköpt eyeliner från LUSH. Behöver köpa nya linser också, viktigt.

Veras födelsedag till ära tog jag och Elin oss till Rosendals trädgård för att hälsa på henne på jobbet. Dom har börjat med en ny bjudning på söndagar, och det var bara så himla trevligt, gott och fantastiskt! Och jag fick en delicious vegansk macka samt två La Bamba-bollar till efterrätt. Och tre teer att testa. Vi var lagom kissnödiga efter ett ha druckit en kopp av varje sort. Värt det.

Såhär fint var allt.

Och här var vackra Vera 2 dagar in på sitt 21:a år!

Sidenote, champagne till söndagsfrulle borde ju helt klart alltid vara en grej.

Känner ett så stort danssug just nu. Det är helt galet. Jag hör låtar, koreograferar i huvudet, hittar ny musik, dansar tills min hjärna snurrar iväg och jag glömmer bort tiden. Ser så mycket fram emot att träna med Nicole igen när jag kommer hem!! Finns inte på kartan att jag ska sitta still så mycket längte. Igår, i piken av min psykos-PMS, kutade jag hemåt på snötäckta uppförsbacken för att förhindra ihopfall och gråt i en hög i minusgrader och snöhög.
Den enda musiken jag inte kräktes på var Troye Sivans ledsnaste låtar, och det säger väl ändå en del. Förstår inte hur hormoner kan göra såhär med mig. Att allt bara kan kännas såhär himla jobbigt. Jag är inte den som är den som vill må dåligt, nu får det fan räcka.

Det här skrev jag i anteckningar:

Kombon pms och en person som inte riktigt känner mig är inte alltid så bra.
Det gör ont att jag inte känner mig som jag.

Och det gör verkligen ont på riktigt. Omöjlighetskänslan som bara svallar över en när en förtvivlat trevar efter en tråd att dra i för att saker ska kännas bättre, och det bara finns ingen jävla tråd.

Läser en bra bok iallafall, och idag känns det bättre.

Jag gör grejer ibland. Inte dåliga saker, jag skulle mer se det som moves i mitt liv. Dom kan verka spontana och slarvigt utkastade för att sen bli bortglömda. Snappas kanske upp av ett öra någonstans följt av en mun som tyst hummar och armar som kramar om. Men det den egentligen inte vet är att jag räknat ut allt, som att planera en strategi i Monopol. Lägger varje move med flit, och jag har redan hunnit tänka på vad som kan komma av det här. Det är en noga balansgång, och jag har aldrig trott att jag haft någon balans alls. Förrän nu.

Det är inget spel förrns alla har förlorat.

Det lagades också linsgryta och på Lovisas loppis sålde dom veganfika. Alltså. Ja. De här var så himla goda. Hade några kvar till bion vi såg på kvällen. Nom.