Jag vill nog ha tre barn, eller så vill jag ha sju

Känner ett så stort danssug just nu. Det är helt galet. Jag hör låtar, koreograferar i huvudet, hittar ny musik, dansar tills min hjärna snurrar iväg och jag glömmer bort tiden. Ser så mycket fram emot att träna med Nicole igen när jag kommer hem!! Finns inte på kartan att jag ska sitta still så mycket längte. Igår, i piken av min psykos-PMS, kutade jag hemåt på snötäckta uppförsbacken för att förhindra ihopfall och gråt i en hög i minusgrader och snöhög.
Den enda musiken jag inte kräktes på var Troye Sivans ledsnaste låtar, och det säger väl ändå en del. Förstår inte hur hormoner kan göra såhär med mig. Att allt bara kan kännas såhär himla jobbigt. Jag är inte den som är den som vill må dåligt, nu får det fan räcka.

Det här skrev jag i anteckningar:

Kombon pms och en person som inte riktigt känner mig är inte alltid så bra.
Det gör ont att jag inte känner mig som jag.

Och det gör verkligen ont på riktigt. Omöjlighetskänslan som bara svallar över en när en förtvivlat trevar efter en tråd att dra i för att saker ska kännas bättre, och det bara finns ingen jävla tråd.

Läser en bra bok iallafall, och idag känns det bättre.