Love should not hurt

Scrollade förbi denna på instagram idag och blev fast. Vad som kommer upp för mig på senaste är djupa saker som går flera år bak i tiden. Trauma som inte hanterats eller uppmärksammats, sorg som har blivit liggande i ett dammigt litet hörn i mitt inre och sånt som jag ursäktat som \”mitt val\” men som jag nu tydligt kan se är stora svek från personen i fråga. Det gör ont när folk inte ser. Det gör ont när man blir lämnad av en stor kärlek, och det gör ont när en nära vän väljer bort det som finns på ett sätt som att det aldrig fanns. Oavsett överenskommelser, ord och timslånga samtal.

Jag vet att svaren ligger hos mig, att jag inte kan uppehålla mina tankar om det jobbigaste jobbiga hur länge som helst. Men när det som svider ligger så djupt begravet, är det så mycket svårare att gräva upp det. Att gräva upp insikter om att han kanske var fel. Att vi var fel. Att han inte bryr sig så som jag fortfarande gör. Så varför ska jag vänta? Varför ligger känslan av paus och försiktighet över hela mitt liv kvar för hans skull. När han inte ens tar sig tiden att inse att jag fortfarande finns där, och fortfarande bryr mig.

En del av mig tänker att det kanske är såhär det är, att man får axla och inse att vissa personer faller bort. Men det som gör ont är när jag känner och vet så djupt inne att det inte är vad han känner inombords. Det är inte såhär han vill ha det. Egentligen. Fråga mig inte varför jag vet, för jag orkar inte gräva där än. Inte än. Men snart.